Bladlöss kan vara från gröna till gula, röda och svartaktiga. De är cirka 1-3 mm långa och oftast ovingade, men enstaka individer kan bilda vingar. Bladlusen suger växtsaft och sitter helst på undersidan av de nedre bladen eller i toppskotten. Vita hudömsningar på ovansidan av bladen avslöjar ofta kolonierna av bladlöss. Bladlusen uppförökas otroligt snabbt, då en hona oftast inte behöver para sig och föder levande ungar.

Det finns flera hundra arter av bladlöss i den svenska naturen.  De angriper i stort sett alla växtarter och man finner många arter i frilandskulturer. I sallat kan, förutom arten Aulacorthum solani, Nasonovia ribis-nigri vålla stora problem.

I växthus är det oftast bara en handfull bladlusarter som angriper kulturerna. De mest förekommande är:

• Persikbladlus (Myzus persicae) små, rosa eller gul-gröna.
• Gurkbladlus (Aphis gossypii) små, gula, gröna (upplevs svart-aktig) (har alltid svarta sifoner - ryggrör).
• Grönfläckig potatisbladlus (Aulacorthum solani) större än de 2 föregående arter, faller lätt av plantan vid beröring. Grön med tydliga fläckar "i botten" av sifonerna. Skinande.
• Grönstrimmig potatisbladlus (Macrosiphum euphorbiae) gul-rosa, lite pudrig med en mörkare mittrand längs rygg.

Symptom

Undersök toppskott och blad efter bladlöss eller vita hudömsningar. Ofta kan bladlössens avfallsprodukt "honungsdagg", som bildar en klistrig beläggning, tydligt synas på bladen. Man kan även se bladlössens hudömsningar. Blad och toppskott kan bli deformerade som följd av bladlössens sug.